Krönika av Staffan Bengtsson

Skrivet den

Bokhösten knackar på. Det snöar pressutskick från förlagen och snart drar lämmeltåget av författare och journalister till bokmässan i Göteborg. I år utan Kulturprofilen. Får man anta!

       Böcker och bokmarknaden är expansiv just nu. I fjol gavs det ut fler än 15 000 böcker i Sverige. På ett år ökade utgivningen med 15%. Otroliga siffror. Talet om pappersbokens död är minst sagt överdrivet.

       Nu ger också vi ut en bok, vår första gemensamma. Jag har personligen publicerat ett dussintal böcker men nu släpper Pia och jag vår första gemensamma sak.

        Varför böcker i denna digitaliseringarnas tid? Är vi bakåtsträvare? Har vi hamnat på efterkälken?

        Svar: vi älskar att ta en bok i vår hand. Bläddra och sniffa mellan sidorna. Materialiteten som ger texten ett annat slags närvaro. Det ger också trygghet – boken finns och jag håller den i min hand. Den går inte upp i rök om strömmen plötsligt sjappar.

        Det blir allt ovanligare med bokhyllor hemma hos folk. Få har, som förr, tusentals böcker i sina hem. Vi läser lika mycket, det säger vissa forskare, men vi sparar inte böcker med våra egna anteckningar i marginalen – det som gör det extra roligt att läsa böcker som man lånat av en vän. Aha! Så tyckte han! Det där höll inte hon med om! Sånt.

        Vår bok, strax ute i den snurriga cirkulationen, är en kärlekshistoria. Mat och Österlen men mest mellan oss själva. Kärlek på gamla dar. Nya tag, nya försök att hitta livets förlorade mening. Allt mitt under den dagliga matlagningen i köket eller trädgården.

        En typisk pappersbok! Som läsaren förhoppningsvis vill läsa med penna i handen och klottra lite mellan raderna… Stryka under och stryka över. Helst återkomma till många gånger.

       Vi säger att alla par någon gång borde starta ett bokprojekt. För kärlekens skull och för böckernas betydelse som historiearkiv. Det är inte svårt, kostar inte miljoner – allt som behövs är ett ämne man brinner för. Då blir projektet också en kraft i relationen.

       Så har vi sagt och så tror vi. 

       Nu hoppas vi bara att läsarna hittar fram så den vackra boken inte blir så kallad hyllvärmare. Bokhösten knackar, som sagt, på. Välkommen in i värmen.